Jag börjar ta slut... igen! Det har varit en lång period nu med ganska mycket missnöjda barn. På dagarna är det ganska mycket gnäll och missnöjsamheter. Det gör nog ont och irriterar i tandköttet, jag antar att det är fler tänder på väg. De bajsar massor, iallafall Olivia. Hon var så röd i rumpan i helgen för då hade hon bajsat i sömnen och legat så i jag vet inte hur länge. Stackars liten, det var ju jättelängesen vi behövde byta någon blöja på natten. Nu är det röda borta och det är skönt. Mina barn har ju knappt haft några problem med det förut så det är som nytt för mig. Båda två kryper och ålar omkring här nu och de håller sig inte längre bara i ett rum utan i alla så det gäller att hålla lite koll. Olivia reste sig upp mot sängkanten imorse, upp på knä, och har gjort ett par gånger på dagen också mot andra saker på golvet så det dröjer nog inte länge innan hon står på benen. Alice reser sig också upp på knäna och de stod båda två vid bollhavet en dag här och tittade och lekte med bollarna. De utvecklas i en rasande takt nu och jag kan inte ens föreställa mig att de varit så små och hjälplösa och bara har legat still förut. Det är så kul att se när de lär sig nya saker, samtidigt som det går för fort...

 

Jag själv då? Man glömmer liksom bort sig själv och kör bara på. Nu har smärtan i ryggen vid sticket från ryggbedövningen vid förlossningen kommit tillbaka men nu på vänster sida om kotan istället för höger. Det är en brännande smärta och den är JOBBIG! Jag trodde den var borta nu!! Utöver det så har händerna börjat domna bort igen och det är det mest frustrerande av ALLT! Händerna behöver man till allt och man kan inte göra något utan händer och när jag sitter och matar mina barn och händerna bara domnar och dessutom så är det gnäll och grin för att något är fel, då är det frustrerande och jag vill bara kasta mig själv in i en vägg! Varför kan inte jag fungera som en normal människa för? Jag är faktiskt inte alls gammal...
Sen är jag av naturen faktiskt en människa som inte ber om hjälp så ofta, men jag kan erbjuda min hjälp till någon annan och då blir det väl lite så att jag tänker att andra som är intresserade och som bryr sig kanske erbjuder sin hjälp till mig? Men nu har man väl förstått här att hjälpen inte kommer så då tar man sig i kragen och frågar efter den men får ett nej. Vad blir resultatet av det? Ja men då frågar man ju inget mer då... Man kan ju tycka att utomstående närstående borde känna att hjälpen borde erbjudas iallafall, speciellt om det handlar om två små barn..

 

Jag vill inte säga att det är så sjukt jobbigt med tvillingar och bla bla bla för det är det inte. Jag blir ledsen när folk "tycker synd om" mig... Det är för fan inte synd om mig. Jag är världens lyckligaste som får chansen och äran att få två barn på samma gång och jag älskar det. Det är inget jobbigare för mig än för andra. Det finns hur många som helst med "bara" ett barn som har ett "jobbigare" barn än vad mina är tillsammans. Jag säger bara att när det är gnälligt så är det två bebisar som gnäller, om jag sitter med en ledsen bebis i famnen och den andra blir ledsen och jag är ensam, då är det en annan sits för mig än för de som har ett barn. Om båda barnen sover, vaknar de ju aldrig till samtidigt. Den ena kan vakna, får tutten, somnar om. Den andra vaknar, får tutten, somnar om osv. Alltså mindre sömn till mig.. Ibland skulle det vara skönt om någon bara kom hit och erbjöd sin hjälp, utan att jag bad om det. Så att jag kände att det finns stöd och någon som faktiskt tänker på att en förälder kan vara trött och utarbetad ibland. (Ni som är här ofta och erbjuder er hjälp behöver inte ta åt er av det här såklart!) Mina barn är nu 9,5 månad gamla. Vi har kört på och vi har varit helt utmattade stundtals. Vi har varit sura och griniga mot varandra (jag och Erik) och vi har brytit ihop. Så blir det och så är det nog för alla. Sömnbristen gör elaka saker mot människan! Jag begär inte att någon ska ta barnen i en vecka så att jag får sova (även om det skulle vara skönt att få sova så länge) men det skulle vara så skönt att bara få ha en extra hand med sig några timmar någon dag i veckan.. Jag skulle bli en bättre mamma om jag bara slapp vara så slutkörd. Det kommer ju såna perioder och de är olika långa varje gång. Ibland är det inget som tär på en och man står emot allt men ibland är man ur form och då orkar man inte lika mycket. NU är en sån period...

 

Jag vet inte ens vad jag svamlar om nu, jag borde ha sovit för snart två timmar sedan. Då barnen la sig, men det är skönt med en stund för sig själv också. Att få samla tankarna lite (eller sprida ut som som i detta fallet).