Jag måste ju bara rekommendera dessa barnmatsformar.

 

Åh, fy vad jag har blivit fjantig på slutet. Jag har väl alltid varit mörkrädd och så men som det är nu blir jag livrädd om det plingar på dörren och jag vet att det inte är någon som ska komma. Igår kom barnens farfar helt oanmäld och jag höll på att skita på mig när han ringde på dörren. Jag blev förstås jätteglad när jag såg att det var han som kom för det händer inte varje dag. Idag plingade det plötsligt igen och då tänkte jag att det kanske var posten som skulle leverera något som inte gick ner i postlådan men icke, det var en människa med en lapp i handen och jag hann läsa något om att det kostade 150:- innan jag stängde dörren... Suck! Efter klockan fyra hände det igen, pling på ringklockan och ryck i handtaget. Då blev jag riktigt rädd! Jag smög ner för trappen och kollade i titthålet men där var det svart. Åh, fy! Jag höll på att börja grina och tänkte precis ringa till E innan jag kom på att det kan ju kanske vara min syster som ringde nyss och egentligen inte verkade ha någon speciell anledning till att ringa så jag frågade vem det var och hörde då att det var hon. 

   Varför är jag såhär fjantig? Jag måste ju ta bort det så att inte barnen tar efter mig och blir rädda för allt och alla. Men är det så konstigt egentligen att man blir rädd när det händer så mycket skit hela tiden? En kvinna blev skjuten när hon öppnade dörren då det plingade på klockan. Det är nog den händelsen som skrämt upp mig. Plus att jag har ju något enormt värdefullt som jag "vaktar" nu och det är mina barn. Det får aldrig någonsin hända mina barn någonting!

 

Världens bästa moster hade såklart som alltid med sig presenter till barnen och den här gången blev det en åttamånaderspresent. Tusen tack bästa du!

 

Idag har jag bakat, det går faktiskt fast man har två små barn. Jag gjorde en pepparkaksdeg och lussebullar. Provade ett nytt recept och gjorde glöggbullar, hur goda som helst och det får bli en ny tradition!

Idag åt barnen sin första "hela" middag och det verkar som det gick bra. De äter gröt vid lunchtid och nu får vi se om det går att få i dem ett mål mat till middag. Alice har inte varit så överväldigat förtjust i maten jag har lagat men idag var det mums. Olivia äter det mesta som serveras.

 

Vår vardag har varit lite upp och ner ett tag nu. Tjejerna är inne i en stor utvecklingsfas nu och de är i full färd med att försöka lära oss de nya rutinerna som ska gälla. Allra helst krävande har det varit på kvällarna men jag hoppas att det snart ger med sig. Alice fick i fredags sin första tand, lilla gumman! Inte mycket gnäll har kommit därifrån inte, hon har bara bitit mycket på allt men inte dregglat ovanligt mycket eller varit ledsen. En tapper liten dam. Olivia är det full rulle bakåt på om man ska säga så. Hon tar sig upp på knäna och försöker och försöker men hon kommer mest bakåt. Hon kämpar och blir så frustrerad när det inte går som hon vill.

   Imorn är det babysimigen och jag känner mig lite nervös inför det kommande dyket som jag inte riktigt vet när det blir än. Läskigt det där.

 

 

Tiden bara rusar iväg och det har varit en jobbig vecka. Nu ser jag framåt och hoppas att mer energi ska infinna sig framöver.

   Det har varit fars dag, min älsklings första fars dag. Han fick lite småpresenter men idag kom den rätta presenten på posten så den ska han få när han kommer hem, jag tror han kommer bli riktigt glad över den. Vi var till min pappa i lördags också och där fick vi supergod mat som vanligt. Han är bra min pappa, han kan allt och vet allt. Bästa pappan och bästa morfarn till mina barn. Man säger sånt för sällan! På söndagen grattade vi barnens farfar och där träffade vi deras kusin och faster också.

   Julen är bokad också, äntligen. Jag vill ha planerat och bestämt så att man vet hur man ska bete sig angående allt och så att man har tid på sig att fundera och fixa! På julafton kommer mina föräldrar, min syster och hennes sambo och förhoppningsvis min farmor och farfar. På juldagen kommer E's familj och vi har bestämt att det är barnens jul och det är de som får julklappar. Men för att göra något roligt så bestämde vi en summa, skrev alla vuxnas namn på en lapp och la i en hög. Alla drog varsitt namn och den personen man drog ska man köpa en julklapp till för den summan, vill man köpa för mer så är det upp till var och en. Känns jätteroligt och spännande. Undrar vad jag får?

 

 

Ibland så tar man helt enkelt bara slut. Jag har egentligen aldrig tänkt på vilka höga krav jag har på mig själv. Jag kör på tills jag inte ens orkar stå upp. "Det är lika bra att hålla igång hela tiden så orkar man mer", är väl ungefär hur min hjärna tänker. Sen kommer jag till en punkt då det rinner över. Den här veckan är den punkten.
   Jag är väl kanske för dålig på att be om hjälp och hoppas att de i min omgivning ska se eller förstå när de behöver rycka in. Jag tänker kanske ofta att jag ska klara allt själv, det kanske är så jag har fått lära mig. Om jag visar utåt att allt är bra är det kanske ingen som tänker att det kan behövas lite avlastning då och då, samtidigt som jag inte alls vill kräva av någon annan att komma och "jobba" hos mig. Samtidigt som att det oftast alltid känns som att allt är bra tills den dagen kommer då botten är nådd och allt rinner över. Då har jag nog kört på alldeles för hårt och för länge för att hinna känna efter om det kanske blir lite för mycket för mig ibland.

   Jag vill att mina barn ska ha samma relation till sina nära och kära som jag hade när jag var liten. Jag vill att de ska känna sig lika uppskattade som jag gjorde när jag var liten. Alltid kom det någon och hälsade på som hade något kul med sig, en liten present eller något gott fikabröd. De kom för att hälsa på mig och för att få spendera tid tillsammans med mig.

   Det är svårt att försöka göra så att alla blir nöjda, alla vill såklart vara med på ett hörn men det passar inte alltid alla på samma gång och då blir det svårt. Jag vill alla väl och att alla ska känna sig glada och nöjda med tillvaron, jag vill kanske för mycket och för väl ibland så att jag själv i slutändan bara tar slut. Jag måste börja tänka mer på oss och vad som passar oss bäst. Att det är vi som ska vara en familj och känna oss trygga tillsammans och må bra och ha det mysigt tillsammans, skapa traditioner på det sätt vi vill ha det och att alla andra bara är en bonus på det. Det är kanske det som är den största förvirringen i att skaffa sig en egen helt ny liten familj. Jag vill ju ha kvar min "gamla" familj samtidigt som jag måste få det att fungera för oss själva i vår "nya" familj.

   Jag kan inte styra över hur mycket andra vill vara en del av mina barn eller inte. Jag orkar inte längre bli besviken eller ledsen över uteblivna besök eller uppskattning. Jag måste verkligen försöka tänka på att göra allt så bra som möjligt för oss och för mina barn och att det blir lika bra om det "bara" är vi.

   Vi har tur som har många i vår omgivning som bryr sig om oss och som kommer med presenter mitt i veckan och den uppskattningen vi känner kanske vi visar lite för sällan. Men är det inte lite så? Att känslor, bra eller dåliga, det pratar man inte om. Det är synd! Många går nog omkring och mår lite dåligt just för att de har så mycket inom sig som inte kommer ut, det är lite förbjudet att prata om att man mår dåligt. Vi visar alltid upp en fasad om att allt är så bra medan det i själva verket kanske mest känns jobbigt allting. Det måste ändras på! Vi kan inte gå omkring och ha en massa saker inombords som behöver få komma ut, för känner inte alla en oerhörd lättnad när vi får prata av oss till en nära vän eller vår andra hälft? Det kommer jag lära mina barn, att prata om allt. Allt som känns bra och det som gör oss glada men även det som tynger oss och det som gör oss ledsna!

   Det är vi nu! Det är ni, mina älskade barn, som jag kommer göra mitt yttersta för, för att ni ska ha det bra.

 

Mina underbara barn har nu hunnit bli sju månader gamla. På något oförklarligt, konstigt sätt känns det som att tiden står stilla och att det fortfarande är april då de nyss föddes men att de utvecklas och växer hela tiden.

Vi ska till BVC på fredag och då får vi se vad de väger och hur långa de är nu. Det känns som att de inte har växt så mycket så det ska bli spännande att se.

   I en veckas tid nu har Olivia och Alice ätit en hel portion gröt vid 11-12 tiden och de älskar det. De älskar all sorts mat de får och varje dag får de smakprover. Potatis, morot, palsternacka, kyckling och ärtor har de smakat hittills och de tycker om det, de vill bara ha mer. Smörgåsrån har de också fått och det är också en favorit!