Tungt att vara gravid!

Ja, det är tungt. För mig var det riktigt jobbigt! När illamåendet och ångesten mattades av lite så tog smärtan från foglossningen över. Halsbrännan ska vi inte tala om! Att ligga på soffan i närmare ett halvår får man inga muskler av heller vilket gör att man är svag och inte orkar så mycket fysiskt heller. Jag tänkte ofta att: "Men snart är det över, tiden går så fort. Snälla kan det inte ta slut snart, jag orkar inte mer." Samtidigt ville jag ju att bebisarna skulle stanna inne i magen så länge som det bara gick för deras eget bästa.
 
Min förlossningsrädsla gjorde inte saken bättre heller. I vecka 30 ringde en barnmorska från Auroramottagningen på Sundsvalls sjukhus och erbjöd mig en tid två veckor senare. Jag tackade ja men sa direkt till E efter samtalet att: "- Jag kommer inte ens hinna gå dit"
 
Så rätt jag hade! Jag hann inte få prata med någon barnmorska på Auroramottagningen, VI hann inte få någon föräldrautbildning av min barnmorska, VI hann inte få någon information om någonting alls känns det som. Våra bebisar föddes i vecka 32. Min barnmorska visste att det var tvillingar, där kan jag tycka att man kan ta alla samtal om allt lite tidigare då man vet att det finns en stor risk att de föds mycket för tidigt när det är tvillingar. Jag är lite (mycket) besviken på att jag gått miste om så mycket innan bebisarna föddes bara på grund av okunskap och oförberedelse från sjukvårdens sida.
 
Nu gick ju allt bra och vi har nu två underbara tjejer, Alice och Olivia. Det bästa som har hänt oss!
 

Nu börjar livet på riktigt!!

Hur väljer man?

Det är så mycket man ska tänka på när man ska få barn. Vad ska vi ha för barnvagn? Bilstol? Säng? Ska vi köpa allt eller bara det viktigaste? Jag kan vara rätt så nojig när det gäller sånt. Jag kan få för mig att: "Om jag köper massa kläder och saker nu så kanske det händer något som inte får hända". Vi valde att ta det lite lugnt med inköpen och bara bestämma oss för det allra viktigaste som behövs när bebisarna föds. Det vi köpte innan var:
 
Barnvagn:
 
Vi valde en Mountain Buggy, Urban Jungle Duo med en stor liggkorg så att bebisarna kan ligga tillsammans i den istället för i varsin, vi vill att de ska få vara nära varandra som de är vana vid.
Vi är otroligt nöjda med vagnen och den slår alla rekord. Den är otroligt lättkörd med de svängbara stora hjulen fram (som går att låsa fast om så önskas), liggkorgen sitter högt upp så att man inte behöver bocka sig för att exempelvis ge tutten eller rätta till mössan.
 
Såhär ser liggkorgen ut.
 
 
 
Bilstol:

Jag hade valt en komönstrad bilstol först av detta märke men ångrade mig och vi köpte två svarta istället. Britax Baby safe plus med bältad bas, fungerar superbra och man klickar bara fast stolen på basen och sedan är det bara att åka.
 
 
 
Vi beställde allt på Babyproffsens butik i Birsta och valde att hämta ut det när bebisarna har kommit så att vi slapp ha allt ståendes hemma.
 
Hur har ni gjort? Har ni köpt allt eller bara det viktigaste? Har ni köpt nytt eller begagnat?
 
 
 

Sover man, känner man inget!

Innan jag blev gravid så tänkte man ju ibland tanken att: "Tänk om vi inte kan få barn."
Vi hade (uppenbarligen) inget problem eller så men hjärnan lever ju sitt eget liv och man funderar ju så mycket.
Det som kändes värst var ju OM man inte skulle få chansen att uppleva en graviditet på det sättet. Det finns ju så många som faktiskt inte kan få egna barn och innan man provat så har man ju inga garantier för att det absolut SKA funka.

Sedan blev jag gravid och då slapp man ju fundera nå mer på det då. Hade jag dock vetat då att det var en sån jävla pärs hade jag nog övervägt en och två gånger om det verkligen var värt det.

Det man oftast (nästan alltid) hör om graviditeter är ju att det är en otrolig och underbar upplevelse och lite illamående som går över efter några veckor kan man ju stå ut med. Det är säkert så underbart för de allra flesta men om det då inte blir så bra som man trott och hört att det ska vara, hur ska man då kunna känna annat än att man är misslyckad och att det är något fel på en?



Jag mådde bra i ungefär en vecka efter beskedet (vecka 6), sedan fullständigt rasade allt ihop. Jag mådde så fruktansvärt illa att jag bara ville dö, på det så fick jag panikångest som kom och gick som verkligen gjorde att jag bara ville dö, dö, dö!!! Jag spydde väl ungefär hela tiden och kunde inte göra annat än att ligga på soffan och sova. Sover man, känner man inget! Jag fick skakningar, svårt att andas (kändes som jag skulle strypas hela tiden) och att ens gå på toaletten var en kamp. JAG ORKADE INGENTING! Jag träffade ingen på kanske fyra-fem månader, jag är glad att jag klarade av att jobba de dagar jag hade, men det var otroligt påfrestande och det var knappt att jag tog mig iväg på mornarna. Det går verkligen inte att förklara med ord hur det känns att må så dåligt, hur gärna jag VILL att folk i min omgivning ska förstå hur jag mådde så går det bara inte. Hade jag haft problem innan och mått dåligt psykiskt förut hade jag nog aldrig klarat det här och absolut inte utan min älskade pojkvän eller min familj.
Det jag har fått höra under den här perioden är att det är vanligt att må såhär dåligt under en graviditet och att det är många som behöver få hjälp för att klara av att orka fortsätta leva, det tråkiga är väl att det aldrig pratas om det utan istället målas den perfekta bilden upp om hur fantastiskt bra allt är. Jag glädjs verkligen åt de som får må bra och bara njuta för det har inte jag kunnat göra. Jag har kämpat för att ta mig igenom dag för dag och bara hoppats på att "men nästa vecka kanske det vänder ändå".

Jag ångrar inte det här och jag tror absolut att det är värt det i slutändan men jag önskar ingen att behöva må såhär! Vändningen för mig var att vi åkte till Mexiko nu i januari, att bara få komma bort härifrån. Jag mår fortfarande skit men inte alls mycket i jämförelse med hur det har varit. Ångesten kommer ibland på kvällarna nu också och illa mår jag lite smått hela tiden men nu kan jag iallafall se ljuset bakom det hela....



v

 

 


"- Det är två barn i magen!"

Vi var såklart nervösa inför första ultraljudsbesöket, ingen av oss hade ju gjort nåt sånt förut.
Vi var väl där ganska tidigt och satte oss i väntrummet. Det är ju ganska så stelt på sjukhus och det var inte mindre stelt där, men dom hade iallafall radio som spelades vilket kan lätta stämningen om det är fler som sitter och väntar. Ingen kan väl tycka om den där pinsamma tystnaden i väntrum? Alla viskar och vågar knappt röra sig för att man inte ska bryta den.

Konstigt nog behövde vi inte vänta länge och dom ropade in oss tidigare till och med! Det var en jättesnäll barnmorska som förklarade precis allt och sa att det inte betydde att det var något konstigt bara för att hon var tyst utan att hon bara koncentrerade sig. Så hon började leta i magen och hittade någon där inne. Sedan blev hon tyst, tittade på oss båda och sa: "-Det är två barn i magen!"

Ojojoj!! Hur är det möjligt? GLÄDJE!! Vad ska vi göra nu? Kommer vi ha råd? Vart ska vi bo?

Någonstans inom mig hade jag det på känn, vet inte varför men det kom inte som en chock för mig. Stackars Erik däremot, han blev nog chockad han, men glad såklart!
Vi har aldrig sett detta som något negativt, absolut inte. Snarare tvärtom. Det svåra är att försöka förstå att detta verkligen händer, men det är nog svårt om man väntar "bara" ett barn också.

Så vi ska bli tvillingföräldrar, min älskling och jag. Hur sjukt är inte det? Och vad är oddsen för att detta händer OSS?


v

 

 

"-Det är två barn i magen!"

En blogg om livet som tvillingmamma.

RSS 2.0