Det blir lika bra om det "bara" är vi...

Ibland så tar man helt enkelt bara slut. Jag har egentligen aldrig tänkt på vilka höga krav jag har på mig själv. Jag kör på tills jag inte ens orkar stå upp. "Det är lika bra att hålla igång hela tiden så orkar man mer", är väl ungefär hur min hjärna tänker. Sen kommer jag till en punkt då det rinner över. Den här veckan är den punkten.
   Jag är väl kanske för dålig på att be om hjälp och hoppas att de i min omgivning ska se eller förstå när de behöver rycka in. Jag tänker kanske ofta att jag ska klara allt själv, det kanske är så jag har fått lära mig. Om jag visar utåt att allt är bra är det kanske ingen som tänker att det kan behövas lite avlastning då och då, samtidigt som jag inte alls vill kräva av någon annan att komma och "jobba" hos mig. Samtidigt som att det oftast alltid känns som att allt är bra tills den dagen kommer då botten är nådd och allt rinner över. Då har jag nog kört på alldeles för hårt och för länge för att hinna känna efter om det kanske blir lite för mycket för mig ibland.
   Jag vill att mina barn ska ha samma relation till sina nära och kära som jag hade när jag var liten. Jag vill att de ska känna sig lika uppskattade som jag gjorde när jag var liten. Alltid kom det någon och hälsade på som hade något kul med sig, en liten present eller något gott fikabröd. De kom för att hälsa på mig och för att få spendera tid tillsammans med mig.
   Det är svårt att försöka göra så att alla blir nöjda, alla vill såklart vara med på ett hörn men det passar inte alltid alla på samma gång och då blir det svårt. Jag vill alla väl och att alla ska känna sig glada och nöjda med tillvaron, jag vill kanske för mycket och för väl ibland så att jag själv i slutändan bara tar slut. Jag måste börja tänka mer på oss och vad som passar oss bäst. Att det är vi som ska vara en familj och känna oss trygga tillsammans och må bra och ha det mysigt tillsammans, skapa traditioner på det sätt vi vill ha det och att alla andra bara är en bonus på det. Det är kanske det som är den största förvirringen i att skaffa sig en egen helt ny liten familj. Jag vill ju ha kvar min "gamla" familj samtidigt som jag måste få det att fungera för oss själva i vår "nya" familj.
   Jag kan inte styra över hur mycket andra vill vara en del av mina barn eller inte. Jag orkar inte längre bli besviken eller ledsen över uteblivna besök eller uppskattning. Jag måste verkligen försöka tänka på att göra allt så bra som möjligt för oss och för mina barn och att det blir lika bra om det "bara" är vi.
   Vi har tur som har många i vår omgivning som bryr sig om oss och som kommer med presenter mitt i veckan och den uppskattningen vi känner kanske vi visar lite för sällan. Men är det inte lite så? Att känslor, bra eller dåliga, det pratar man inte om. Det är synd! Många går nog omkring och mår lite dåligt just för att de har så mycket inom sig som inte kommer ut, det är lite förbjudet att prata om att man mår dåligt. Vi visar alltid upp en fasad om att allt är så bra medan det i själva verket kanske mest känns jobbigt allting. Det måste ändras på! Vi kan inte gå omkring och ha en massa saker inombords som behöver få komma ut, för känner inte alla en oerhörd lättnad när vi får prata av oss till en nära vän eller vår andra hälft? Det kommer jag lära mina barn, att prata om allt. Allt som känns bra och det som gör oss glada men även det som tynger oss och det som gör oss ledsna!
   Det är vi nu! Det är ni, mina älskade barn, som jag kommer göra mitt yttersta för, för att ni ska ha det bra.
 
 


Kommentarer
Maja

Oj vad jag kände igen mig i det här inlägget, det kunde ha varit jag som skrivit det!! Dels pga några i familjen, men även när det kommer till mina vänner. Som Jocke sa: "Det viktigaste är att VI har varandra och familjen, i slutändan är det nog det som betyder något.. Dom andra är väl bara folk som finns.." och nog är det så, att det viktigaste är våra nya små familjer. Vi har börjat ett nytt liv liksom, hur svårt det än är att greppa. :) Kram till dig!

Svar: Tack Maja! Vad skönt att höra att det finns fler som känner lika! Det är tråkigt när det är så men man måste lära sig att bara tänka på sin familj och tillslut har man nog lärt sig det och förhoppningsvis inte behöver tänka på allt runt omkring. Kram tillbaka!
Erika Engblom

2012-11-08 @ 19:14:29
URL: http://majaochwilda.blogg.se
Nadia

Erika! Jag kan lova att många känner igen sig i det du beskriver. Även jag. Det är ibland svårt att acceptera att relationerna förändras och speciellt då man själv fått barn. Jag har kommit till en punkt där jag håller mina närmaste väldigt nära och de övriga mycket längre bort. Men vad gör man inte för att ens barn ska få det bästa från sin egen lilla familj. Kram på er!!

Svar: Ja, det är så tråkigt när många av ens vänner var så hyper och längtansfulla då barnen fortfarande var i magen och nu när de är över ett halvår har de inte hälsat på en enda gång än. Jag blir så besviken bara. Det finns även nära släktingar som knappt bryr sig. Men det är som du säger, snart glömmer man bort dom och har kvar sin alldeles egna familj som är det enda som betyder något. Kram till er med!!
Erika Engblom

2012-11-10 @ 09:11:44
URL: http://nadiaalander.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

"-Det är två barn i magen!"

En blogg om livet som tvillingmamma.

RSS 2.0