Vi var såklart nervösa inför första ultraljudsbesöket, ingen av oss hade ju gjort nåt sånt förut.
Vi var väl där ganska tidigt och satte oss i väntrummet. Det är ju ganska så stelt på sjukhus och det var inte mindre stelt där, men dom hade iallafall radio som spelades vilket kan lätta stämningen om det är fler som sitter och väntar. Ingen kan väl tycka om den där pinsamma tystnaden i väntrum? Alla viskar och vågar knappt röra sig för att man inte ska bryta den.

Konstigt nog behövde vi inte vänta länge och dom ropade in oss tidigare till och med! Det var en jättesnäll barnmorska som förklarade precis allt och sa att det inte betydde att det var något konstigt bara för att hon var tyst utan att hon bara koncentrerade sig. Så hon började leta i magen och hittade någon där inne. Sedan blev hon tyst, tittade på oss båda och sa: "-Det är två barn i magen!"

Ojojoj!! Hur är det möjligt? GLÄDJE!! Vad ska vi göra nu? Kommer vi ha råd? Vart ska vi bo?

Någonstans inom mig hade jag det på känn, vet inte varför men det kom inte som en chock för mig. Stackars Erik däremot, han blev nog chockad han, men glad såklart!
Vi har aldrig sett detta som något negativt, absolut inte. Snarare tvärtom. Det svåra är att försöka förstå att detta verkligen händer, men det är nog svårt om man väntar "bara" ett barn också.

Så vi ska bli tvillingföräldrar, min älskling och jag. Hur sjukt är inte det? Och vad är oddsen för att detta händer OSS?

v