"-Det är två barn i magen!" -

Livet på en neonatalavdelning!

Publicerat 2013-01-15 13:17:26 i Familjelivet

När man är gravid och även innan man blir gravid, har man en föreställning över hur det kommer bli när det lilla barnet kommer till världen. Allt kommer bli underbart, vackert och kärlek, kärlek, kärlek! När det är dags åker man in, stannar några dagar och sedan börjar livet med en ny liten person.... ELLER?

Inte tänker man väl att: "Våra barn kommer börja sina liv i en kuvös, de kommer ha en andningsmask över ansiktet, de kommer ha slangar och sladdar över hela kroppen och de kommer vara så små att du kan hålla dem i din ena hand. Det kommer vara kritiskt och det kommer vara stabilt och vi kommer inte alls känna det där lyckoruset som alla pratar om. Visst känner man det också någonstans där ibland all oro, sömnlöshet, smärta och ständiga stress. Du kommer knappt våga att hålla i ditt lilla barn för du är rädd att det kommer gå sönder om du så bara rör det."

Sen kommer frågan om vad det är som är så jobbigt, vad det är vi gör eftersom vi har så lite tid till annat. Barnen äter ju bara var tredje timme, sondmatas dessutom. Varför hinner vi inte laga någon mat, vad är det som tar sån tid? Varför är vi så trötta? Jo, här ska ni få höra!

Pang! Du har blivit förälder, men vart är ditt barn? Jo, det tog ju läkarna direkt efter födseln innan du ens hann se skymten av det. Det tar flera timmar innan du äntligen får se ditt nyfödda lilla barn. Men du får inte hålla det, det måste ligga i kuvösen. Hur mår det? Hur kommer det att sluta?

Nu får du komma till neonatalavdelningen och bo där med ditt barn, men inte i samma rum. Det vårdas fortfarande i intensivvårdssalen. Du har blivit förälder, men vart är ditt barn?

Oroliga, trötta föräldrar överallt, flera kuvöser med små barn i som behöver övervakning dygnet runt. Pling, pling, pling. Vad är det som låter? Är det mitt barn? Vad händer? Nä, det var någon annans barn. Pling, pling, pling akutlarm, personal som springer. Pling, pling, pling var det hos mitt barn? Kolla puls, syresättning, glappkontakt...är larmet på? Puh, det var glappkontakt på saturationsmätaren. Pling, pling, pling. Andningsuppehåll? Mäta, väga, sondmata och glöm för guds skulle inte att du ska pumpa var tredje timme för att få igång produktionen. Sitta känguru i timmar i sträck, flera gånger om dagen för barnens bästa. Äta själv? Nä, det finns inte tid till att stå och laga mat i föräldraköket!

Sen samvårdsrum, då blir du instängd på ett rum på 10-12m2 och får då inte lämna sjukhuset utan ska sköta barnet själv, matning, amnings/flaskträna i 20min sen sonda i ca. 20 minuter och pumpa i 15 minuter. Ett jobb som tar 1- 1 1/2tim per gång och barnet ska äta var tredje timme. Där emellan kommer sköterskorna in och tar kontroller. Blodprover och mediciner... Det ska helst också hinnas med att gå ut och få frisk luft en stund varje dag. Bor du nära sjukhuset får du inte låna tvättmaskin där utan då ska man hinna hem och göra det också. Dessutom rekommenderas man att sova emellan varje matning för att orka...

Att vara nyblivna föräldrar till små sjuka barn och vistas i den miljön i 10-24timmar om dagen, varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad ... believe me, det kan knäcka vem som helst. Tyvärr har närstående ofta svårt att inse hur det verkligen är att vara på neo.

Om jag hade vetat att mina barn skulle födas så mycket för tidigt och att det var så krävande som det var så skulle jag ha förberett med tonvis med matlådor, fixat någon som kunde komma och hämta tvätten och leverera den tvättad till oss på sjukhuset, någon som kunde ta hand om hemmet under tiden vi var borta. Bett någon närstående vara med oss någon/några nätter för att kanske kunna hjälpa till på sjukhuset med sondning eller bara övervakning så att vi hade kunnat få sova en eller två timmar.

Det har tagit mig flera, flera timmar att skriva det här inlägget. Tårarna bara rinner och rinner när jag tänker tillbaka på den tiden. Vilket (rent ut sagt) jävla helvete det är att hamna där! Jag önskar inte ens min värsta fiende att få uppeva samma sak. Jag har nu insett att jag och Erik inte alls har fått tid till att bearbeta tiden på sjukhuset än och våra barn är nu över 9 månader. Vi har inte kunnat prata med varandra om hur det kändes och om allt vi upplevt under den här tiden. Det går i ett dagarna i ända och det finns aldrig tid över till sånt.

Vi har haft en otrolig tur mitt i oturen att vi har fått så starka och friska barn och jag lider med alla de föräldrar som går igenom samma sak. Alla föräldrar som får barn som är mycket sjukare och skörare än vad våra var, de som inte ens får med sig sina barn hem igen då de inte klarade livet utanför magen så tidigt. Till alla prematurföräldrar där ute: Ni gör ett så otroligt bra jobb och ni är guld värda allihop! Det är tufft att starta familjelivet på det här sättet men på något sätt klarar vi det.

Och till alla anhöriga: Er hjälp behövs så sjukt mycket under tiden på sjukhuset, fråga inte, gör det bara!

Direktlänk, 11 Kommentarer

Kommentarer

Anonym

Jag förstår att det måste ha varit jobbigt för er.. vi befann oss där i två veckor.. de två längsta veckorna i mitt liv. Även om vi fick hålla i våra små så var de sjuka och ständiga koller hela tiden. Har de ökat i vikt? vilket värde har gulsoten?
Mm. Illa var det,vi bad om matlådor från släkten men fick nallar(??) hua. Men tvillinggraviditeter är riskabla, det visste jag. Jag läste på mycket.. struntade i resan till Island och sjukskrev mig bär jag inte orkade arbeta mer.. även om A&E föddes v.36+6 så fick vi en relativ tuff start tillsammans. Så kan det vara och är för många. Fint att du delar med dig av er berättelse tyckerjag :-)

2013-01-15 @ 14:43:23

Nadia Ålander

forts... kram Nadia

Svar: Tack Nadia :)

Erika Engblom

2013-01-15 @ 14:44:12
URL: http://nadiaalander.blogg.se/

Anna

Här rinner tårarna också för oj så jobbig den tiden var! Mina tvillingar är födda 33+5. Ingen som inte varit där kan förstå. Jag fick inte igång amningen heller och blev jättestressad av det. Det hjälpte ju inte direkt att man inte hade tid att äta eller sova men då skulle man pumpa ännu oftare. Så sjukt stressande ljudet av saturationsmätaren var också. Man visste ju aldrig från vem det kom!

Svar: Hemskt! Man vill så mycket men har så lite tid och kraft och tillslut orkar man inte. Som jag sa till min sambo ikväll, jag hade kunnat ramla ihop i en benhög och tvärdött på stället. Så jobbigt var det och inte blev det lättare av att ingen i ens närhet ens försökte förstå. Så sorgligt! Våran saturationsmätare var glapp för jämnan på båda och det plingade länge i öronen även efter vi kom hem...

Erika Engblom

2013-01-15 @ 15:31:28

Linda Bronell

Jättefint skrivet Erika. Verkligen tänkvärt och väl berättat hur det blir när man får "starta" på neo. Vi gjorde ju också det med båda grabbarna, visserligen var de inte lika små som dina och vi bodde bara där 3 v första gången och 2 v andra gången. Men jag känner ändå igen mig i i stort sett allt du skriver. Det är så på pricken hur det faktiskt är.
Ha det gott!!!

Svar: Jag visste inte det Linda, att ni också hamnade där. Då vet du hur det är, det är hemskt och ingen annan tycks förstå utom de som själva upplevt samma sak. Tack!

Erika Engblom

2013-01-15 @ 18:06:09

Lina

Oj! Vad bra skrivet, så starkt och så målande!
Äntligen har alla mina känslor fått ord, tack!
Tårarna rinner här också, som du säger, det finns inte tid till att bearbeta. Och om man hade det, vem skulle förstå?
Om jag får för dig, skulle jag gärna vilja dela med mig av din text!

Lina //Prematur-förälder!

Svar: Tack så mycket. Det var det jag ville, få känslorna till ord. Det är så otroligt synd att det är så få som ens försöker förstå hur det är. Du får gärna dela blogginlägget. :)

Erika Engblom

2013-01-15 @ 19:45:17
URL: http://www.en-ny-tid.blogspot.com

Malla

Åh vilket bra inlägg. Vi har precis hunnit vara hemma en månad efter nästan fem veckor på neo. Jag förstår att fem veckor är avsevärt mycket mindre än dem som spenderar månader där. Men det räckte gott och väl för att vara skitjävlajobbigt. Du satte ord på så många tankar jag själv har. Fint att du delar med dig. Kram!

Svar: Tack! Ja, dom som är kvar i flera, flera månader gör det otroligt bra!

Erika Engblom

2013-01-15 @ 20:19:00

Aurora Vinter

Känner igen mig i din beskrivning. E ensamstående med mina tvillingar som föddes i v27+1 vägde 766 & 906g.

Sov på sjukhuset varje natt i 9v 5d.
Även om jag va redo på två bevisar redan från v6 så kan man aldrig va redo för det man verkligen känner när man e på neo. Som vissa sagt så kommer känslorna ikapp efter ca ett år...

Drömmen e att få gå en tillgången graviditet, slippa sladdar, slippa oroa mig så mot o få vära mamma från början. Kände mig inte som en riktig amma förrän jag kom in till familjerummet efter en månad.

2013-01-15 @ 23:55:28

Johanna

Oj vad jag känner med dig/er.
Vi låg på neo i 7veckor. Värsta veckorna i vårt liv och ingen utomstående verkade förstå.
Våra föddes inte för tidigt men den ena tjejen var sjuk och slutade andas hela tiden.
Med en tvåårig storasyster som klättrade på väggarna var det inte lätt. Jag vet allt för väl och känner igen så mycket i det du skriver.
Jag får en klump i magen av att bara tänka på tiden.
Men visst saknar man det där rosa fluffet man aldrig fick :(

Kramar

2013-01-16 @ 00:13:22

Louise - Tvillingmamma

Vad fint skrivet av dig! Min största rädsla var att vi skulle hamna på neo (de vill väl vilken förälder som helst slippa)! Jag räknade med att börja den första tiden där med, det är ju ändå rätt så vanligt när det gäller tvillingar.
Vi slapp det, vilket vi var mycket glada för!

Jag kan nog aldrig sätta mig in i hur det måste ha varit för er och alla andra som får börja den första tiden på neo o inte ens få hålla i sina små knyten i början.. Ni är starka! Kramar Louise

2013-01-16 @ 23:13:27
URL: http://louiserautio.webblogg.se

Frida

Jättefint och väl beskrivet. Vårt första barn kom i v 28+4, vägde inte ens ett kilo. Då (4 år sedan) fanns inga rum för föräldrarna utan vi fick lämna vår lilla magra sparv på sjukhuset och åka hem varje kväll. Ingenstans att vila dagtid. Tror ingen förstod hur slut vi var, vi var ju hemma på nätterna. Efter 9 veckor med sondmatning, övervakning, syrgas, pulsdippar och saturationsfall kom vi hem.
Sorgen över allt som inte blev slog till vid ettårsdagen. Efter det blev allt bättre och bättre. Sedan fick jag chansen att få fullgångna barn. Vilken skillnad!

2013-04-06 @ 08:08:45

Frida

2013-04-06 @ 08:15:16

Trackback

Livet på en neonatalavdelning!

Kommentera inlägget här:

"-Det är två barn i magen!"

En blogg om livet som tvillingmamma.