Sover man, känner man inget!
Innan jag blev gravid så tänkte man ju ibland tanken att: "Tänk om vi inte kan få barn."
Vi hade (uppenbarligen) inget problem eller så men hjärnan lever ju sitt eget liv och man funderar ju så mycket.
Det som kändes värst var ju OM man inte skulle få chansen att uppleva en graviditet på det sättet. Det finns ju så många som faktiskt inte kan få egna barn och innan man provat så har man ju inga garantier för att det absolut SKA funka.
Sedan blev jag gravid och då slapp man ju fundera nå mer på det då. Hade jag dock vetat då att det var en sån jävla pärs hade jag nog övervägt en och två gånger om det verkligen var värt det.
Det man oftast (nästan alltid) hör om graviditeter är ju att det är en otrolig och underbar upplevelse och lite illamående som går över efter några veckor kan man ju stå ut med. Det är säkert så underbart för de allra flesta men om det då inte blir så bra som man trott och hört att det ska vara, hur ska man då kunna känna annat än att man är misslyckad och att det är något fel på en?
Jag mådde bra i ungefär en vecka efter beskedet (vecka 6), sedan fullständigt rasade allt ihop. Jag mådde så fruktansvärt illa att jag bara ville dö, på det så fick jag panikångest som kom och gick som verkligen gjorde att jag bara ville dö, dö, dö!!! Jag spydde väl ungefär hela tiden och kunde inte göra annat än att ligga på soffan och sova. Sover man, känner man inget! Jag fick skakningar, svårt att andas (kändes som jag skulle strypas hela tiden) och att ens gå på toaletten var en kamp. JAG ORKADE INGENTING! Jag träffade ingen på kanske fyra-fem månader, jag är glad att jag klarade av att jobba de dagar jag hade, men det var otroligt påfrestande och det var knappt att jag tog mig iväg på mornarna. Det går verkligen inte att förklara med ord hur det känns att må så dåligt, hur gärna jag VILL att folk i min omgivning ska förstå hur jag mådde så går det bara inte. Hade jag haft problem innan och mått dåligt psykiskt förut hade jag nog aldrig klarat det här och absolut inte utan min älskade pojkvän eller min familj.
Det jag har fått höra under den här perioden är att det är vanligt att må såhär dåligt under en graviditet och att det är många som behöver få hjälp för att klara av att orka fortsätta leva, det tråkiga är väl att det aldrig pratas om det utan istället målas den perfekta bilden upp om hur fantastiskt bra allt är. Jag glädjs verkligen åt de som får må bra och bara njuta för det har inte jag kunnat göra. Jag har kämpat för att ta mig igenom dag för dag och bara hoppats på att "men nästa vecka kanske det vänder ändå".
Jag ångrar inte det här och jag tror absolut att det är värt det i slutändan men jag önskar ingen att behöva må såhär! Vändningen för mig var att vi åkte till Mexiko nu i januari, att bara få komma bort härifrån. Jag mår fortfarande skit men inte alls mycket i jämförelse med hur det har varit. Ångesten kommer ibland på kvällarna nu också och illa mår jag lite smått hela tiden men nu kan jag iallafall se ljuset bakom det hela....
Vi hade (uppenbarligen) inget problem eller så men hjärnan lever ju sitt eget liv och man funderar ju så mycket.
Det som kändes värst var ju OM man inte skulle få chansen att uppleva en graviditet på det sättet. Det finns ju så många som faktiskt inte kan få egna barn och innan man provat så har man ju inga garantier för att det absolut SKA funka.
Sedan blev jag gravid och då slapp man ju fundera nå mer på det då. Hade jag dock vetat då att det var en sån jävla pärs hade jag nog övervägt en och två gånger om det verkligen var värt det.
Det man oftast (nästan alltid) hör om graviditeter är ju att det är en otrolig och underbar upplevelse och lite illamående som går över efter några veckor kan man ju stå ut med. Det är säkert så underbart för de allra flesta men om det då inte blir så bra som man trott och hört att det ska vara, hur ska man då kunna känna annat än att man är misslyckad och att det är något fel på en?
Jag mådde bra i ungefär en vecka efter beskedet (vecka 6), sedan fullständigt rasade allt ihop. Jag mådde så fruktansvärt illa att jag bara ville dö, på det så fick jag panikångest som kom och gick som verkligen gjorde att jag bara ville dö, dö, dö!!! Jag spydde väl ungefär hela tiden och kunde inte göra annat än att ligga på soffan och sova. Sover man, känner man inget! Jag fick skakningar, svårt att andas (kändes som jag skulle strypas hela tiden) och att ens gå på toaletten var en kamp. JAG ORKADE INGENTING! Jag träffade ingen på kanske fyra-fem månader, jag är glad att jag klarade av att jobba de dagar jag hade, men det var otroligt påfrestande och det var knappt att jag tog mig iväg på mornarna. Det går verkligen inte att förklara med ord hur det känns att må så dåligt, hur gärna jag VILL att folk i min omgivning ska förstå hur jag mådde så går det bara inte. Hade jag haft problem innan och mått dåligt psykiskt förut hade jag nog aldrig klarat det här och absolut inte utan min älskade pojkvän eller min familj.
Det jag har fått höra under den här perioden är att det är vanligt att må såhär dåligt under en graviditet och att det är många som behöver få hjälp för att klara av att orka fortsätta leva, det tråkiga är väl att det aldrig pratas om det utan istället målas den perfekta bilden upp om hur fantastiskt bra allt är. Jag glädjs verkligen åt de som får må bra och bara njuta för det har inte jag kunnat göra. Jag har kämpat för att ta mig igenom dag för dag och bara hoppats på att "men nästa vecka kanske det vänder ändå".
Jag ångrar inte det här och jag tror absolut att det är värt det i slutändan men jag önskar ingen att behöva må såhär! Vändningen för mig var att vi åkte till Mexiko nu i januari, att bara få komma bort härifrån. Jag mår fortfarande skit men inte alls mycket i jämförelse med hur det har varit. Ångesten kommer ibland på kvällarna nu också och illa mår jag lite smått hela tiden men nu kan jag iallafall se ljuset bakom det hela....
v
"- Det är två barn i magen!"
Vi var såklart nervösa inför första ultraljudsbesöket, ingen av oss hade ju gjort nåt sånt förut.
Vi var väl där ganska tidigt och satte oss i väntrummet. Det är ju ganska så stelt på sjukhus och det var inte mindre stelt där, men dom hade iallafall radio som spelades vilket kan lätta stämningen om det är fler som sitter och väntar. Ingen kan väl tycka om den där pinsamma tystnaden i väntrum? Alla viskar och vågar knappt röra sig för att man inte ska bryta den.
Konstigt nog behövde vi inte vänta länge och dom ropade in oss tidigare till och med! Det var en jättesnäll barnmorska som förklarade precis allt och sa att det inte betydde att det var något konstigt bara för att hon var tyst utan att hon bara koncentrerade sig. Så hon började leta i magen och hittade någon där inne. Sedan blev hon tyst, tittade på oss båda och sa: "-Det är två barn i magen!"
Ojojoj!! Hur är det möjligt? GLÄDJE!! Vad ska vi göra nu? Kommer vi ha råd? Vart ska vi bo?
Någonstans inom mig hade jag det på känn, vet inte varför men det kom inte som en chock för mig. Stackars Erik däremot, han blev nog chockad han, men glad såklart!
Vi har aldrig sett detta som något negativt, absolut inte. Snarare tvärtom. Det svåra är att försöka förstå att detta verkligen händer, men det är nog svårt om man väntar "bara" ett barn också.
Så vi ska bli tvillingföräldrar, min älskling och jag. Hur sjukt är inte det? Och vad är oddsen för att detta händer OSS?
Vi var väl där ganska tidigt och satte oss i väntrummet. Det är ju ganska så stelt på sjukhus och det var inte mindre stelt där, men dom hade iallafall radio som spelades vilket kan lätta stämningen om det är fler som sitter och väntar. Ingen kan väl tycka om den där pinsamma tystnaden i väntrum? Alla viskar och vågar knappt röra sig för att man inte ska bryta den.
Konstigt nog behövde vi inte vänta länge och dom ropade in oss tidigare till och med! Det var en jättesnäll barnmorska som förklarade precis allt och sa att det inte betydde att det var något konstigt bara för att hon var tyst utan att hon bara koncentrerade sig. Så hon började leta i magen och hittade någon där inne. Sedan blev hon tyst, tittade på oss båda och sa: "-Det är två barn i magen!"
Ojojoj!! Hur är det möjligt? GLÄDJE!! Vad ska vi göra nu? Kommer vi ha råd? Vart ska vi bo?
Någonstans inom mig hade jag det på känn, vet inte varför men det kom inte som en chock för mig. Stackars Erik däremot, han blev nog chockad han, men glad såklart!
Vi har aldrig sett detta som något negativt, absolut inte. Snarare tvärtom. Det svåra är att försöka förstå att detta verkligen händer, men det är nog svårt om man väntar "bara" ett barn också.
Så vi ska bli tvillingföräldrar, min älskling och jag. Hur sjukt är inte det? Och vad är oddsen för att detta händer OSS?
v
