...som jag var gravid med tvillingar. Tvillingar! Jag har inte fattat det än.. Vi åkte till Mexiko med mina föräldrar då jag var i vecka 21. Vilken vändning för min del, från att ha mått så fruktansvärt dåligt så kom ljuset tillbaka och jag kunde leva "normalt" igen. Från att jag började må bättre och kunde göra annat än att ligga på soffan så gick jag upp 13 kilo och mesta dels vätska på två månader vilket gjorde att jag kände mig rätt så tung. Foglossningar och sammandragningar så fort jag tänkte tanken på att ställa mig upp gjorde inte saken bättre. Och så plötsligt en kväll gick vattnet. Har man inte alltid funderat på hur det känns? Det känns som att kissa på sig ungefär fast samtidigt inte. Ilfart in till sjukhuset och där ville inga bebisar lyssna på läkarna och sköterskorna inte, ut skulle de. Den 1 april blev jag mamma till världens finaste tjejer. Här började en känslomässig berg och dalbana jag inte kan likna med något annat jag upplevt i mitt liv. Från att ena dagen inte känna någon oro för någonting till att andra dagen vara livrädd för vad som kunde hända det mest dyrbara vi nu hade. Att leva på ett sjukhus i fem veckors tid och trängas i ett pyttelitet rum, dela på kök med massvis med andra föräldrar i samma situation och med dem även dela dusch och toalett och försöka få ett fungerande liv och försöka förstå mitt i allt att "Vi har blivit föräldrar. Det här är VÅRA barn." Det är inte så man ser framför sig att det ska bli när man får barn. Tänk vad vi har fått vara med om. Vi har fått se er utvecklas utanför magen som ni skulle ha gjort inuti magen. Vi har haft er och rått om er i 8 veckor längre än vad vi skulle ha fått göra. Vilka starka små individer ni var redan när ni föddes, jag är djupt imponerad!

 

 

När vi väl fick komma hem så kändes det som att börja om på nytt igen, vi hade ju skapat rutiner och vant oss vid sjukhusmiljön och nu var vi tvungna att lära om igen. Vad vi har kämpat och kämpat för att lära oss hur våra barn fungerar och hur de vill ha det. Och när man precis lärt sig så ändras det igen. I augusti döptes våra barn i Timrå kyrka och det var så fint! Helgen efter dopet gick flyttlasset till Bergeforsen och oj vad jag trivs här. Mina barn har lärt mig så himla mycket det här året och jag kan nu säga med stolthet att jag är världens bästa mamma till mina barn och jag har världens finaste flickor!

Det här året fick jag en egen familj, världens finaste familj och så jag kommer vårda den och ta hand om den, ge den kärlek och glädje. Finnas där vid sorg och svek. Mina älskade barn, Olivia och Alice, jag kommer alltid finnas för er. Varje steg ni tar! Nu fortsätter vår resa..