Ja, det är tungt. För mig var det riktigt jobbigt! När illamåendet och ångesten mattades av lite så tog smärtan från foglossningen över. Halsbrännan ska vi inte tala om! Att ligga på soffan i närmare ett halvår får man inga muskler av heller vilket gör att man är svag och inte orkar så mycket fysiskt heller. Jag tänkte ofta att: "Men snart är det över, tiden går så fort. Snälla kan det inte ta slut snart, jag orkar inte mer." Samtidigt ville jag ju att bebisarna skulle stanna inne i magen så länge som det bara gick för deras eget bästa.

 

Min förlossningsrädsla gjorde inte saken bättre heller. I vecka 30 ringde en barnmorska från Auroramottagningen på Sundsvalls sjukhus och erbjöd mig en tid två veckor senare. Jag tackade ja men sa direkt till E efter samtalet att: "- Jag kommer inte ens hinna gå dit"

 

Så rätt jag hade! Jag hann inte få prata med någon barnmorska på Auroramottagningen, VI hann inte få någon föräldrautbildning av min barnmorska, VI hann inte få någon information om någonting alls känns det som. Våra bebisar föddes i vecka 32. Min barnmorska visste att det var tvillingar, där kan jag tycka att man kan ta alla samtal om allt lite tidigare då man vet att det finns en stor risk att de föds mycket för tidigt när det är tvillingar. Jag är lite (mycket) besviken på att jag gått miste om så mycket innan bebisarna föddes bara på grund av okunskap och oförberedelse från sjukvårdens sida.

 

Nu gick ju allt bra och vi har nu två underbara tjejer, Alice och Olivia. Det bästa som har hänt oss!